Idag har varit en sån dag när man känner att man lever.
Imorse var jag bästa kompis med snooz-knappen, eller knapparna, jag har ju faktiskt två. Jag gick upp en timme senare och tittade på solsidan och åt frukost, läste lite, fixade lunch och någonstanns här försvann en hel timme. Sen åkte jag till universitetet och lunchade med Louise och gick på en föreläsning.
På vägen till tunnelbanan infann vi oss i någotslags fnissigt lyckorus som var helt underbart. Jag var allmänt glad redan när vi lämnade byggnaden men när vi sedan såg en kille som halkade kunde jag bara inte hålla mig för skratt och Louise var inte sen att haka på. Sedan följde det där kända jag skrattar åt att jag skrattar skrattet som byggdes ut av att vi överhörde en konversation mellan två personer som gick framför oss. I stort sätt skulle man kunna säga att vi skrattade i stort sett hela vägen mellan universitetet och tunnelbanan. Ett härligt bubblande skratt som gör att det känns som om man svävar. Tårarna rann, krampen i magen var framme och lekte, grisinandningen var där och vi gick säkert sådär fult som man gör när man skrattar som bäst.
Vi tog tunnelbanan in till Gamla Stan och gick till Café Mineur och satte oss med varsin kopp te och började prata. Pluggade lite. Bytte soffa till en större lite längre bort från dörren. Pratade lite. Pluggade lite till och sen kom Katinka och Linnea, Helen och Simone. Katinka ska åka till London ett år (?) som au pair så det var lite som ett hejdåfika. Supermys som alltid, precis som det ska vara.
Behöver jag säga att min dag har varit riktigt bra?
Värst vad alla åker hit till london då! :D jag längtar också till den dagen då jag kan skriva att jag träffat dig och läsa att du träffat mig!
SvaraRadera